Bild på annalkande oväder.

21.40 juli månad. Blixt efter blixt avlöser i snabb takt varandra. Tätt åtföljda av ljudstarka knallar lyser himlen upp i ett starkt vitgulaktigt sken, och det blir nästan så ljust som på dagen. Vi har under en tid försökt att undvika de hotande molnen genom att åka ifrån det annalkande ovädret med att öka farten, och vi går nu i 7 knop mot vanliga 5 eller 4 knop. Vi är omringade av ovädret i en halvcirkel och vi har för säkerhets skull stängt alla luckor och ventiler.

Knallarna överröstar till och med båtens motorljud. Vi kränger än hit eller dit. Det knirkar och knarrar och det dundrar kraftigt i skrovet, liknande ett tåg med för hög fart på gammal räls. Emellanåt rister hela båten intensivt, det känns nästan som om båten säger till havet: Kom an, bara! – samtidigt som den med ett frustande skakar av sig vattenmassorna innan vi åker ned igen i en vågdal.

Det luktar konstigt, närmast spritsigt bränt, i luften. Det är fuktigt och fortfarande väldigt varmt. På dagen var det runt 30 grader och det är endast lite svalare nu på kvällen, men med en fuktighet som klibbar, och jag torkar bort med ovansidan av högerarmen den hinna av svett som kletat sig fast på min panna. Om det beror på väderleken eller min rädsla – eller kanske ett mellanting, låter jag vara osagt.

Vi befinner oss i sittbrunnen och tittar med en smått skräckblandad fascination på vädrets makter. Lite kymiga tankar och scenarier poppar upp i huvudet. Vad gör vi om blixten slår ned i båten och vad händer om motorn lägger av…Jag försöker distrahera mig själv och tänka att allt kommer att gå bra samtidigt som jag spanar efter några ljusa områden på den svartblå himmelen.

Efter några timmars skådespel på himlen med kraftiga skyfall, kunde vi kl 03.00 ankra i en bukt i närheten av marinan, Port-Joinville på ön, Ile d’Yeau. I väntan på att det ska bli ljust passar vi alla på att ta igen lite sömn.   

På morgonen, efter vi lagt till i marinan känner jag mig glad och trygg över det täta sällskapet med alla övriga segelbåtar i marinan. Ljudet från skrovens guppande med skvalpet från vattenytan och klonket av linor som slår mot båtmasterna i vinden, känns vant och betryggande. Ljuden tillsammans med fiskmåsarnas karaktäristiska skrän, gör att nattens upplevelser falnar bort mer och mer. Temperaturen har stigit och solen skiner.

Ön ligger längs atlantkusten, i departementet Vendée i regionen Pays de la Loire, och är den sjätte största ön i Frankrike. Den har cirka 4829 invånare (2018) och det finns två hamnar – Port-Joinville i den norra delen och Port de la Meuli i den södra.

Hit kommer man med egen båt eller via båtarna som utgår från fastlandet. En helikopterplatta finns även på ön – charter eller för de som flyger själva.

Vi går från marinan längs kajen, där yrkesfiskarna står och packar dagens fångst – mot caféerna och butikerna. I bukten anländer en passagerarbåt från fastlandet. Turister och besökande med väskor på hjul och ryggsäckar, väller ut från lastbryggan. Plötsligt står det en massa bilar parkerade lite hur som helst på kajen, där en skult påminner om Parkering förbjuden, och det hälsas som aldrig förr med kindpussar hit och dit, som endast fransmän och belgare behärskar till fullo med lösryckta ”Ca va? Ca va bien?”.

Efter tre, fem minuter är det lika abrupt tomt på kajen av både bilar och människor.

Mittemot kajen är det däremot full kommers och längs gatan ligger flera brödbutiker, en fiskaffär, boutiquer, caféer och restauranger samt en bankomat. Det rör sig mycket folk här på förmiddagen. Vi möts av underbara dofter av nybakat bröd och inhandlar några baguetter. Den lilla fiskaffären får även den, en påhälsning, som leder till inköp av färsk sjötunga. Den steks senare på kvällen i smör med citron och salt samt en sallad…och så förstås ett glas kallt vitt franskt vin till. En utsökt måltid…

På vår upptäcktsfärd lite längre in i bebyggelsen, hittar vi flera mysiga affärer som vi gör några besök i. Längs bygatan trängs de vitkalkade husen med färgglada fönsterluckor och vi hittar alla möjliga fina detaljer och väggmålningar på husfasaderna.

Andra dagen känner vi för en längre utflykt. Vi bestämmer oss för att besöka en strand, Plage Sabia, som ligger på andra sidan av ön. Det finns både bussförbindelser och taxi eller uthyrning av cyklar, men eftersom ön bara är 10 km lång och 4,5 km bred, bestämmer vi oss för att promenera till stranden.

I drygt trettio graders värme mitt på dagen var det minst sagt lite motigt emellanåt, och det kändes väldigt skönt att få dimpa ned en stund på stranden. Stranden var i alla fall inte knökafull utan lagom med folk. En familj med tio, tolv personer hade tagit med sig hopfällbara stolar och bord, och hade det väldigt trevligt emedan de avnjöt sin lunch under ett antal solparasoller. Ett annat gäng spelade volley, några andra badade i havet och en ensam mamma med sin son satt och läste, medan barnet lekte i sanden, iakttagna av en nyfiken mås.

På en höjd vid stranden står ett stort kors, till minne av de som förolyckats på havet. Till vänster om stranden, vid klipporna, står en gammal ruin av en fästning eller gammalt slott. Trots att solen skiner ser resterna av slottet lite skrämmande ut, och det ser verkligen övergivet ut. Jag trodde att det inte var ointagbart – men under sommarmånaderna har de guidade visningar där.

Slottet eller resterna av det, påminner mig starkt om en Tintin bok, Den svarta ön, men har för mig att handlingen utspelades i Skottland, så det lär väl inte vara det här, men när jag sitter och slår på nätet hittar jag att Hergé faktiskt blev inspirerad av ett franskt slott på en ö. Det visar sig dock att det inte var denna ö – utan en annan – Île d’Or, en privat ö som ligger i Medelhavet. Men kanske gjorde han även ett besök på Île d’Yeu någon gång. Vem vet?

Jag har då aldrig sett så många bilar av märket Citroen 2CV samlade på en och samma plats som här. De är överallt. Den lilla bilens utseende och historia om hur och när den kom till är oemotståndlig, tycker jag. Hela bilen tilltalar en på ett mest personligt sätt. Och visst ser den både snäll och tålmodig ut… inte så att jag skulle vilja äga en, men man kan ju tycka om något för det ändå.

På nätet läste jag om en person som bevittnade en olycka under 1970-talet i Paris med en 2CV och vanlig bil. Bilen fick knappast några skador alls, men 2CV:n fick förstås en del plåtskador samt att hela taket gled av – varpå föraren och passageraren i Citroënen klev ur och hjälptes åt med att lägga taket till rätta, och sedan skuffade de bara iväg igen.

Bilen är enligt moderna mått ingen vinnare av trafiksäkerhet eller snabba hastigheter, och det var väl knappast heller meningen när den började tillverkas. Det var när familjen Michelin tog över Citroëns bilproduktion som idén väcktes med att erbjuda ett fordon till de franska medborgare som år 1934 inte hade råd att köpa en bil.

Det resulterade i en ytterst bensinsnål och prisvänlig bil. Företaget utnyttjade Citroëns innovationer och teknik, och med sina högst 50 km i timmen, och två hästkrafter, därav namnet 2 CV (som är en förkortning på deux cheavaux vapeur), skulle lantbrukarna kunna transportera sina produkter över åkrar och leriga fält – utan att knäcka några ägg.

Nära 9 miljoner Citroën 2CV inklusive en del varianter producerades under åren 1948 – 1990, och den världskände motorjournalisten och författaren L. J. K .Setright uttalade sig om bilen:

”The most intelligent application of minimalism ever to succeed as a car.”