Senlis

Ljudet av hovarnas klapprande mot kullerstenarna studsar mellan stenhusfasaderna. Det är ett trevligt ljud. Hemtrevligt och mysigt, på
nåt sätt. Ekipaget, en öppen vagn med två unga tjejer på kuskbocken, dras av två hästar. Lugnt och tryggt lunkar de på i den bekanta miljön – förbi  gående människor och parkerade bilar.

Hit, till Senlis kom vi från Chantilly med bil. Egentligen bara för att äta lunch, men staden såg så intressant ut, lite medeltida, att jag bara måste ge mig ut på en liten upptäcktsfärd. Utanför en restaurang står en riddarrustning och det går att ana de historiska vindar som svept över
staden.

Staden var en gång under den romerska eran känd som Augustomagus. Under 200-talet byggdes en sju meter hög mur runt staden. En stor
del av muren finns fortfarande kvar. Muren var tänkt att vara försvar mot
frankerna.

Frankernas ursprung verkar vara lite höljt i dunkel, de har gett landet Frankrike dess namn, men också en geografisk del i Tyskland – Frankien. Förmodligen lär de från början ha varit en sammansatt folkgrupp av germaner som slog sig ned omkring Rhendalen, för att senare utöka sitt territorium till Gallien. Under 300-talet kämpade de mot romarna. Något utmärkande för folkslaget var att de var katoliker och de så att säga ”bara” bredde ut sig och inte vandrade till nya landområden. Frankiska idag, som språk, är en blandning eller besläktat med flamländska och sydnederländska.

Här fanns även en gång en amfieteater. Den hade plats för 10 000
åskådare. Här hölls teaterföreställningar, publika möten och gladiatorspel.

Staden anses som en länk till den franska monarkin och är idag en populär
turistort. Senlis kallas även den kungliga staden.

Eftersom staden har gott om historiska miljöer har många
filminspelningar och TV-serier gjorts här som t ex: Arsène Lupin, Greven av
Monte Christo samt The Night of Varennes regisserad av Ettore Scola med bland annat Marcello Mastroianni och Hanna Schygulla.

En titt i kyrkor ock katedraler hör till. Katedralen Notre Dame de Senlis är byggd mellan åren 1153 till 1191. Efter en brand återuppbyggdes den mellan åren 1530 till 1556. En del möbler och statyer förstördes också under den franska revolutionen.

Katedralen är klassad som ett historiskt monument och har restaurerats under årens lopp.

Inne i kyrkan är det svalt. Och tyst. Suset från stadens liv och rörelser hörs
inget ifrån. Stora vimplar hänger framför en ändlös radda av stolar. En kvinna sitter i mitten. Jag såg henne inte först. Lika stilla som möblemanget sitter hon bara där. Som en staty. Vad har hon haft för liv – vilka erfarenheter, glädjeämnen och sorgsenheter har hon samlat på sig under sin livstid, kan jag inte låta bli att undra över.

När vi är på väg ut igen till sommarvärmen kastar jag åter en blick på kvinnan. Hon verkar inte ha rört sig en millimeter.

Precis vid utgången upptäcker jag en stenplatta som visar Jeanne d’Arc, Frankrikes nationalhelgon. Jag blir lite nyfiken över att just denna stenplatta finns just här – i denna stad och på denna plats. Jag har sökt på nätet efter förklaringar men kan tyvärr inte hitta nån. Kanske var denna ärevördiga kvinna på ett kort  besök med sin här eller kanske hon besökte staden som barn, eller någon annan anknytning. Eller kanske bara helt enkelt en minnestavla över ett helgon – utan geografisk anknytning eller annat samband…fast det är klart. Helgon blev hon först en tid efter sin död. Med tanke på vad hon hann med att uträtta under sitt korta liv, flertalet strider och att männen lyssnade på hennes anföranden. Bara det måste vara stordåd. Och det på den tiden. Hon blev bara 19 år.

Foto: Stadsbild Senlis, Agneta Östlund