Söndag 4 juli lämnar vi Royan mot La Rochelle.

Fortfarande varmt. Närmare stekhett och olidligt skulle nog de flesta uttrycka det – de som befinner sig på land – men vi däremot, får lite
svalka ute till havs när båten tar sig fram med vindens hjälp.

Jag ligger på fördäck och studerar fascinerat hur fören klyver vattenytan
och lämnar efter sig ljudet av ett frustande, fräsande, brusande och kluckande vatten. Storseglet är uppe och spänner då och då sina sömmar mot vinden. Emellanåt kommer en och annan större våg och lyfter upp hela båten som för att puffa på – så den får en extra skjuts.

Tjugo meter under oss finns en botten och jag försöker föreställa mig hur den ser ut. Kanske lika bra att inte göra det. Kanske den bara är full av skräp och sopor istället för spännande bergsformationer med fiskar och blötdjur. Vi har tyvärr under resans gång stött på en hel del av den varan. Skräp alltså. Sopor – och mycket plast. Ibland har det varit omfångsrika gungande sjok av odefinierbara ämnen blandat med tång eller alger.

Under seglatsen skönjde vi en vattenpelare långt bort som dök upp
med jämna mellanrum. Måste ha varit en val. Förmodligen på väg mot ett
planktonrikt område. Någon timme senare siktade vi ett stim delfiner. Tyvärr kom de inte närmre, utan verkade fortsätta mot samma kurs som valen. Synd! Delfiner är så fantastiska däggdjur. Längtade efter att få se dessa härliga varelser simma ikapp med båten och titta på oss människor. Det är en fantastisk upplevelse!

Under färden kunde vi se ett antal konstiga byggnader längs strandlinjen.
Betongbunkrar. När jag insåg att det var bunkrar från andra världskriget som låg där strategiskt utplacerade längs kusten, infinner sig en antydan av
litenhet, och fastän det är så många år sedan, även en obehagskänsla. Det går inte ens att försöka föreställa sig de hemska upplevelser som hände här en gång.

Kl 19.00 anländer vi till staden La Rochelle i sydvästra Frankrike, Biscayabukten. Mellan städerna Les Sables d’Olonnes och Royan ligger denna stad som är en av Frankrikes största hamnstäder. Invånarantalet ligger runt 77 000.

Vi hamnar som vanligt först vid hamnkontoret för att få oss en tilldelad
plats vid marinan. Vad jag kan utläsa på franska finns det tre marinor. Vi
befinner oss vid den största och relativt nybyggda marinan Les Minimes.
Byggnationen påbörjades under 1970-talet och har under årens lopp uppgraderats. Planer för utökning till tusentals platser är tydligen på gång. Gamla marinan, Le Vieux Port, har platser för cirka 400 båtar. Den nya marinan, Port-Neuf, som ligger lite utanför staden har ungefär 100 platser.

Det är fullbelagt så vi lägger till vid bensinmacken precis nedanför hamn-
kontoret, i väntan på en plats. När vi njuter av solens sista minuter i sittbrunnen kommer en man fram till oss. Han är svensk och hade uppmärksammat vår båt med svensk flagg. Förmodligen tyckte han det var trevligt med att prata lite svenska och ville gärna höra om vår seglats, och var vi kom ifrån. Själv hade han seglat runt i Karibien ett tag men berättade att det var inget märkvärdigt.

– Alldeles för varmt och ingen kultur, avslutar han samtalet med.

Väntan sträcker sig hela kvällen och natten, men nästa morgon får
vi besked om att vi har en plats inne i den gamla marinan, Le Vieux Port.

Kl 08.45 öppnas slussportarna till Bassin de Lazarat. Vi är förberedda eftersom vi inte gärna vill missa den här tiden. Man vet aldrig när nästa
slussning kan påbörjas så vi är mer eller mindre först. Vi går in i kanalen för motor. Inloppet till staden är fantastiskt. De två befästningstornen La Chaine och Saint-Nicholas från 1300- och 1400-talen flankerar slussen innan vi kommer in till marinan.

Väl inne i marinan manövreras båten med en del bestyr, till vår anmodade plats. En liten klunga står och tittar på när vi lägger till. Ofta har jag känslan av att de människor som står där vid marinorna, har en tanke på att vi kanske inte klarar det här, att vi går in med för hög fart eller misslyckas med att hoppa iland med tamparna, eller nåt liknande…typ. Men även denna gång går allting galant och smidigt till. Men så är det också sol med dagsljus och knappt någon vind eller underströmmar.

Mitt i smeten ligger båten. Vi kan knappast vara på ett ställe som
ligger mer centralt till.

La Rochelle med öarna Ré och Oléron var under andra världskriget ockuperade av tjugotusen tyska soldater, och var bland de sista att bli befriade i Frankrike. Från den 12 september 1944 möttes de allierade av ett starkt motstånd, och först den 7 maj 1945 kapitulerade tyskarna.

Under kriget byggde tyskarna en ubåtsbas där. Byggnaden finns kvar än idag och har varit med vid filminspelningar som Das Boot och Jakten på den försvunna skatten med Harrison Ford.

La Rochelle har varit engelsk. Sen övergått till att vara fransk.
Och sen engelsk igen, men då endast i några år under 1300-talet.

Det är en charmfull stad med gamla anor. Jag tittar stundtals upp
mot fasaderna och hittar en massa roliga, ibland skrämmande detaljer som inte längre finns i dagens arkitektur. Från de svalkande arkaderna som kantas av affärer med olika verksamheter hittar vi snart fram till en saluhall. Det är full kommers både utanför och inuti byggnaden. Vi går in och låter snålvattnet rinna vid åsynen av alla de musslor och ostron i varierade kvaliteter som exponeras på diskarna.

Från saluhallen fortsätter vi ut genom smågator där
restaurangverksamheter förlängs in till små intagande prunkande bakgårdar. Framförallt utanför en restaurang upplyser en tavla,
med skriven text av vit krita om L’assiette du Jour. Som aptitretare: ostron och ett glas vitt vin innan huvudrätten. Vi låter oss villigt ledas in av en leende servitris till just en sådan liten innergård för att testa dagens lockande erbjudande.

Härligt egentligen att sitta så här utan tidspress och njuta av
det franska vädret, med ostron och vin mitt på blanka dagen. Smått fascinerad av det franska vardagslivet studerar jag i smyg några kvinnor. Det franska språket ekar musikaliskt med sina typiska klanger och skorrande rrr. Av damernas yviga och uttrycksfulla gester blir jag nyfiken och försöker förstå vad som sägs – men min skolfranska räcker inte till. Tur det kanske.

När vi besöker katedralen och står där i kyrkan hör vi dörrarna
slamra till. Hårt. En man i 35 – 40 års åldern kommer mycket hastigt och brådstörtat in. Han går tvärt ned på ett knä med en hård duns. Gör korstecknet snabbt medan han mumlar en ramsa. Sen reser han sig plötsligt upp och går lika hastigt därifrån. Det blir tyst i hela katedralen. Han är borta. Bara ytterdörrarna som bryskt svänger fram och tillbaka. Flapp. Flapp. Flapp.

Under de få dagar som vi är här hinner vi gå på konstmuseet, se lite mer av staden och besöka La Rochelle Aqvarium. Akvariet är även ett forskningscenter för havssköldpaddor som är internationellt skyddade. Intressant och väl värt ett besök.

Är det någon som minns namnet Jacques-Yves Cousteau? Den
franske oceanografen och marinofficeren som vidareutvecklade akvalungan. Banbrytare inom dykning och fotografering under vatten. Han skrev böcker och producerade filmer om den undervattensvärld som han levde i och med. Flera av filmerna vann priser. Som barn bänkade jag mig
framför TV:n för att följa hans äventyr med fartyget Calypso och dess besättning. Tyvärr sjönk Calypso utanför Singapore år 1996 men finns numer att beskåda vid Maritime Museum i La Rochelle.

6 juli, ungefär vid 11-tiden på förmiddagen. Dags att lämna La Rochelle…Det är knappast någon vind att tala om och ett strålande solsken.

Vi passerar Fort Boyard. Denna märkliga byggnad som ligger mitt i havet. Ingen ö eller mark omkring. Här har Fångarna på fortet spelats in – och sänts inte bara i svensk TV – utan även vid flera olika televisionsbolag i Europa. Fortets tjugo meter höga väggar är imponerande, men mest imponeras jag nog vid tanken av de tävlingsdeltagare som råka hamna i vattnet däruppifrån – när de inte lyckas med sin uppgift.

Text och foto: Agneta Östlund