Chantilly…

Namnet låter historiskt, vackert och nobelt, och det är en häftig syn
som löjligt nog, om man får säga så – faktiskt tar andan av en. Det är så vackert och anslående att man slås av sin egen litenhet som människa. Hur utsikten får en att känna en så stor, och bred känsla i bröstet av en bombastisk fullkomlighet. Vad är tid egentligen? Den frågeställningen möter jag mig själv med – vid åsynen av denna sagolika omgivning som till synes stått stilla i vår tidspiral.

Man behöver inte vara minderårig för att få fantasin att gå igång över denna fantastiska vy. Vetskapen av att det inte längre byggs den här typen av byggnader upplevs platsen än mer unik.

Det är söndag. En fin, varm och solig dag med mycket folk och bilar som rör
rör sig på vägen längs vallgraven. Rörelserna synes dallra bort i soldiset. Allt ljud försvinner och jag ser bara slottet med dess byggnader och tillhörande flyglar. Vattnet som speglar slottet med tinnar och torn. Den stora flygeln där personalen sägs ha bott och längre bort en ännu mer storslagen byggnad – stallet.

Jag kommer på mig själv med att spana över slottsgården för att få se den franska noblessen spatsera runt i omgivningarna. I sina vackert infärgade pompösa sidenkreationer från tidigt sjuttonhundratal vandra omkring emedan de snurrar på sina solparasoller och småfnittrandes konversera sina uppvaktande kavaljerer, eller utbyta aristokratiskt skvaller.

Inget av dessa syner framträder dock i verkligheten. En ilsken tuta avbryter mina fantasier. Trots uppvaknandet upplever jag en bekant känsla och från utsikten där jag står på höjden med den franska trädgården bakom mig, får mig spontant att tänka ”här har jag varit förut”. Dejá vu! Oj, reinkarnation existerar alltså. Här är beviset…tills jag i min inre syn plötsligt ser Roger Moore och Christopher Walken. Stopp. Igenkänning av flera byggnader. Stopp. James Bond. Stopp. Och så ett Aha! Här inspelades filmen ”Ur Dödlig synvinkel” kommer jag ju på efter en sekund.

Inte bara James Bond, sagoböcker eller illuminerade böcker av
bröderna Limbourg dyker upp i samband med namnet Chantilly. Utan även spetsar. Knypplade spetsar.

Chantilly Lace. Under 1600-talet rönte försäljningen av spetsarna stor
framgång – mycket tack vare grevinnan Longuevilles stöd och beskyddarskap samt kommersen och närheten med och till Paris. Spetsarna kom att bli högsta mode under Louis XV och Louis XVI.

Under franska revolutionen 1789 slutade tillverkningen plötsligt, då spetsknypplerskorna avrättades. Oavsett om de var arbeterskor så sammanlänkades de dessvärre till den franska aristokratin.

I början av 1800-talet blåste Napoleon I nytt liv i spetstillverkningen igen, men då förlades produktionen i Normandie, Bayeux.

Kanske inte lika nobelt men igenkännande plingar rock’n’rollåten från femtiotalet ” Chantilly lace” – Chantilly lace and a pretty face. And a pony
tail a hangin’ down…

Pony tail, får mig att tänka på hästar. Hästar fanns det gott om här en gång, och var införlivade i den tidens transportsystem, eller logistik.

Hästar brukar få vila sig och bo i stall. Det grandiosa stallet i Chantilly byggdes enligt legenden, av Louis Henry, hertigen av Bourbon, som trodde att han skulle återfödas som häst, och gav arkitekten Jean Aubert uppdraget att bygga ett stall värdigt hertigens syn på sig själv, och sin ställning i
samhället. Jag tror att stallet är än mer grandiost än det närliggande slottet.

Inte så långt från stallet finns hästkapplöpningsbanan eller hippodromen med tillhörande åskådarläktare. Här lär tävlingen L’Arc de Triomphe ha gått av stapeln för första gången år 1920.

Slottet har under modern tid lånat sina omgivningar till framföranden
som till popgruppen Pink Floyd, flera famösa bröllop, musikvideos samt ännu en film – Vatel. En, enligt mitt tycke, en bra och finstämd kostymfilm med Gerard Depardieu som gör rollen av en trovärdig och ödmjuk maître du hotel, som sägs ha tagit livet av sig, efter att troligtvis ha serverat en dålig fiskrätt år 1671 tillägnad Louis XIV.

Text och Foto: Agneta Östlund