Det är sen eftermiddag. Den varmaste timmen på dagen. Den timme som sydeuropéer tar en lunch i lugn och ro eller en liten vila. Men inte vi. Svettdropparna rinner nedför nacken, ryggen och knävecken och jag bannar mig själv över att ha glömt att ta med tillräckligt med vatten. Vi letar efter en restaurang som är omnämnd i Guide Michelin inför kvällens middag.

Det känns som om vi bara går och går. Fyra personer spanar intensivt efter någon upplysande skylt. Gatunamnet är rätt och den diskreta pilen för några hundra meter sedan, visade rakt fram. Men sedan…ingenting! Så då borde vi vara på rätt väg. Väl? Efter ett tag hittar vi äntligen restaurangen. Med en diskret skylt som upplyser: “Stängt. Öppnar åter i augusti.”

Vi kom hit vid lunchtid från en gästhamn utanför Bordeaux. Det första
som syntes redan från långt håll, och som stack upp ur den låga bebyggelsen var en grå, märkligt formad byggnad – katedralen i Royan.

I gästhamnen blir vi snabbt emottagna av en uniformerad man i en gummijolle. Han kommer från hamnkontoret, vinkar ned två av oss för att hänga med i den rangliga båten för att åka till hans kontor och visa upp alla nödvändiga papper för båten, pass mm.

Royan ligger längs Atlantkusten mellan städerna La Rochelle och Bordeaux. Invånantalet är cirka tjugotusen.

Jag upplever staden som lite märklig. Inga direkt äldre hus eller
fastigheter som det brukar vara i andra städer. Här existerar en låg, men
modern bebyggelse. Längs Le Front de Mer finns influenser från arkitekter som Le Corbusier, Oscar Niemeyer och Lucia Costa med en mix av klassisk Art Deco och brasiliansk arkitektur. Vita fasader som bryts av med färger i rött, blått och gult. Bauhaus känsla…

Staden är omgärdad av fantastiska sandstränder och på håll ser jag tre personer göra nån slags Qui gong eller Tai chi. Eller kanske
nån egen variant av dom båda.

Senare läser jag att hela staden blev helt sönderbombad under andra världskriget. Och tusentals människor dödades. De flesta civila. Här och var i staden ser man gatunamn som, Boulevard du 5 janvier 1945. En påminnelse och hågkomst över krig, dess offer och efterverkningar. Efter andra världskrigets slut ingick staden i ett återuppbyggnadsprogram som påbörjades i början av 1950-talet. Men den märkligaste byggnaden är helt klart kyrkan. L’église Notre Dame. Byggd i betong. Det går inte att undgå den.

Efter att den gamla kyrkan blev förstörd under kriget så bestämde de styrande i staden att återuppföra kyrkan – men nu något nytt och helt annorlunda. Gärna spektakulärt och ambitiöst. Och det kan man helt klart hålla med om.

Dess elliptiska form, materialet i betong och den grå färgen väcker uppmärksamhet och nyfikenhet. Fönstren, minutiöst hopsatta av små färgade glasbitar till närmast gigantiska fönsterpartier silar solljuset inomhus som förvandlas till ett vackert skimrande och fantastiskt ljusspel över golv, väggar och besökare. Det tog tre år att bygga den och rymmer 2000 personer. År 1958 stod den klar.

Kyrkan har blivit klassad som byggnadsminne 1988.

Vid ett tillfälle hemma i Sverige går jag på bio för att se en fransk film, Mammuth (Den siste Mammuten), med Gerard Depardieu. Här får man se Depardieu åka kors och tvärs genom den franska landsbygden på en motorcykel, för att besöka fd arbetsgivare – och så får jag se sekvenser av L’église Notre Dame i Royan. Det tyckte jag var behållningen av den filmen.

Stadens saluhall väcker även den intresse med sina rundande ovala former och, som kyrkan, byggd i samma system: Laffaille (av Ingenjör Bernard Laffaile). Också den byggd i betong. Byggåret var 1955.

Vår förväntade supermåltid på en Guide Michelin restaurang fick ett annat avslut. Inte så långt från gästhamnen, vid Le Front de Mer
avnjöt vi istället en god trerättersmiddag. Med en betydligt humanare slutnota.

Text och Foto: Agneta Östlund

Några länkar:
https://fr.wikipedia.org/wiki/%C3%89

https://fr.wikipedia.org/wiki/%C3%89glise_Notre-Dame_de_Royan