Ett massivt och intensivt strilande regn slår mot bussens vindruta.
Torkarbladen hinner knappt med. Mellan vindrutetorkarnas tunga arbete och den grå gardinen av vatten skymtar jag en bil med hög hastighet köra om bussen. Bilens röda bromsljus lyser plötsligt igenom allt
det grå. Sen börjar bilen vandra från sida till sida för att snurra okontrollerat över den italienska motorvägens båda körfält.

-Mama mia, eller nåt liknande hör jag från busschauffören
medans han saktar ned farten. Och jag hinner tänka att: ”Oj, oj – nu smäller det. Vi kommer att krocka”!

Mina tankar mal till början av denna dag. Några timmar före, stod jag vid centralstationen och väntade på flygbussen till Linate. Massor av folk. Och ett hårdhänt armbågande och trängsel gjorde det omöjligt att ta sig upp på bussen. Stå i kö? Gå upp i bussen i tur och ordning? Inte en chans. Den som tränger sig mest, och är tuffast kommer på.

Och där stod jag. Kvar på centralstationen med två missade avgångar till flygplatsen. En vänlig medpassagerare erbjuder sig att hjälpa mig vid nästa buss. Så att även jag kan komma iväg. Tur att jag var ute i väldigt god tid. Och det gjorde han. Hjälpte mig, alltså -. annars hade jag väl stått där än.

Så nu sitter jag här… på en buss som med all sannolikhet kommer att krocka med en vattenplanande bil. I Italien. Av alla ställen. Men så helt plötsligt ser jag genom den stora rutan hur bilens förare verkar få kontroll över sin bil. Kanske tack vare att det var en Volvo…Puh!

Bussen svänger nu av vid avfarten mot flygplatsen, med en konstant avtagande hastighet. För att till slut dö ut helt. Det här är inte sant!

Fel på bussen…

Den här händelsen inträffade när jag var på mässan i Milano i slutet av 1990-talet. Lite småkymigt att med facit i hand veta att bara något år senare inträffar en katastrof på denna flygplats. Har för mig att ett litet privatflygplan gick ned för landning utan att ha fått ok från tornet, och kraschade med det stora passagerarplanet. De flesta passagerarna var från Sverige som hade besökt just Milanomässan.

Vid den tiden hade jag en belysningsagentur och medverkade ofta tillsammans med huvudproducenterna vid olika mässor runt om i Europa:
Köln, Frankfurt, Milano och Stockholm. Linate tror jag var just bara den gången med den felande bussen och vattenplaningen. Övriga gånger var från Malpensa.

Vid Milanomässan kommer jag speciellt ihåg en
nyanställd vid det italienska företaget. En ung italienare som bara pratade och pratade. Han gjorde ingen ansats till att ta emot de kunder som kom till den gigantiska montern. Han satt helt lugnt på en stol och drack espresso efter espresso. Kollegerna gav honom minst sagt många gliringar och visade öppet sin förundran över varför han överhuvudtaget hade blivit anställd.

Och så plötsligt fick han fart! Studsade upp som ett jehu och satte kurs som en missil mot sitt mål – några japaner som studerade armaturerna. Med en elegant huvudbugning började han visa de långväga besökarna runt – medan han hemtamt konverserade på snabb, flytande japanska.

Alla arbetskollegor, agenter och distributörer, ja, alla som befann sig i montern fick långa ansikten.

Sen fick han inga gliringar mer.

Text och foto: Agneta Östlund