I’le Hoëdic, Atlantkusten, södra Bretagne, Frankrike. Resa juli månad 2010

Vi anländer till den lilla ön på eftermiddagen. Det är varmt och
knappast någon vind när vi ankrar i en vik vid ön Hoëdic. På håll syns
bebyggelsen med låga vita hus med typiska franska blå fönsterluckor. Endast öns kyrktorn bryter av landskapet.

Gummijollen som legat på däck blåser vi upp med en pump. Det tar litet tid men till slut så kan vi montera båtmotorn av modell mindre i aktern och vi klättrar försiktigt ned i den milt vibrerande jollen som inte vill ligga still i vattnet.

F yra vuxna personer balanserar på den bulliga kanten. Hastiga
rörelser är inte att tänka på. Kameran vågar jag inte ta med på grund av den lilla instabila farkosten och risken av att den kan hamna i plurret. Men det är tur att vädret visar sig från sin bästa sida med endast den lättaste bris som rör sig på vattenytan. Vågar inte tänka tanken på hur det skulle upplevas vid dåligt väder.

Jollen drar vi upp så långt upp som möjligt på stranden. Det
blir snart högvatten. Med nivåskillnader som 2,8 meter här, tar vi inga risker.

På sandstranden leker barn. De plaskar i vattenbrynet och
springer med sina spadar och hinkar fram och tillbaka. Föräldrarna sitter i
baddräkter under parasoller och läser eller ropar förmanande ord till de livligaungarna. Flera ungdomar har vågat sig längre ut, och med tanke på deras skrik som överröstar motorljudet, och den korta tid  som de befinner sig under vattenytan, är det förmodligen ganska kyligt i havet under denna juli månad.

Stigen av sand tar oss genom den torkade gröngula lågväxande
grönskan till den mindre samlingen av enkla hus. Sanden är fint ljus, nästan vit. Här och där syns snäckor och små, fina ovalformade stenar polerade av havet. Jag plockar upp några. Stenarna är så lena mot huden och jag tänker på att det är första gången i mitt vuxna liv, som jag plockar snäckor och sten på en strand. De här kommer jag att lägga i en fin låda när jag kommer hem, för att ta fram och lukta på lite då och då. Bara för att komma ihåg.

Några minuters promenad så är vi i byn – eller en samlingen av hus. Doftande röda och gula klätterrosor ramar in dörröppningarna, och stockrosor i rosa, ceriseröda och ljusgula varianter vajar välkomnande. Husen är bostäder men integrerade med olika affärsrörelser. Vi ser flera turistande båtägare som stannar till vid de olika husen för att shoppa, och fylla på lite proviant. Vi är, vad jag förstod av övriga båtar, de enda med svensk flagg.

Det är svårt att se just nu, men ändå lätt att inse att under andra årstider måste det vara ett hårt, blåsigt, kallt och kargt liv, här på ön. Och isolerat. Det känns, trots det fina vädret som att vi befinner oss vid den yttersta utposten utanför Frankrike. Men inte ens det stämmer riktigt. Det finns fler öar.

Här, på I’le Hoëdic bor det endast 119 personer. Den är inte stor. Ytan är på 208 hektar.

En skylt som det står restaurang/bar/bokhandlare lockar oss till att slå oss ned vid några runda bord och stolar av plåt. En kvinna kommer ut. Utan några servila kommentarer tar hon emot vår beställning – Soup de poisson med ”ett per literpris”. Den varma soppan av fisk, skaldjur, vitlök, vin, saffran, och kan det va´ kummin, är njutningsbar – och blandar sig fint med doften av varm sol, rosor och hav.

Jag studerar byns hundar och katter som springer mellan bebyggelsen. Utan risk för att bli överkörda (det finns nämligen inga bilar på ön) rusar de glatt omkring bland husen, hälsar på alla besökare och uträttar sina behov lite varstans.

Tillbaka mot båten köper vi med oss crabe de aignee och vad vi förstår av vår stapplande franska, är den fångad idag. Tidigt imorse. Däremot
förstår vi inte riktigt skillnaden med dessa aignee mot krabbor, som kvinnan tålmodigt försöker förklara för oss på franska, förstås. Men vad gör det?

Lunchen nästa dag blev härligt lyxig med krabborna tillsammans med ett franskt rosévin och rostad baguette. Någonstans i Atlanten längs den bretagnska kusten…

Anm. Vid senare tillfälle förstod vi att Aignee är en
mer spindelliknande krabba med större ben och med en mer rundare och behårad kropp än vår ”vanliga” krabba.

Övrigt:

Hoëdic är en kommun i departementet Morbihan. I kantonen
Quiberon i regionen Bretagne i nordvästra Frankrike.

Hit kommer man med båt (restid cirka 60 minuter) från Quiberon eller med helikopter. Det finns härbärgen, mindre hotell och en campingplats. Campingplatsen är belägen precis vid havet och med fin utsikt. På öns hemsida står det att ön är ett paradis för barn, eftersom det inte finns några bilar. Och alla stränder ligger inom gångavstånd. Fiske, bad, seglarskola, caféer, restauranger, handel och till och med ett postkontor och sjukvårdsinrättning stoltserar ön med.

Här finns också att upptäcka mesolitiska gravar och andra historiska monument från järnåldern, romerska lämningar, rester från vikingar samt fortet Lous-Philippe, fyren Les Grand Cardinaux för att nämna några.

L’Or Des Mers, en film från 1932 av Jean Epstein spelades in på ön. Filmen var en blandning av fiktion och dokumentär (byborna levde under påvra förhållanden). Filmen gick inte hem under 1930-talet. Femtio år senare,
1982 gör en annan regissör, Patrick Le Gall, en film, Reflux, om ön. Förmodligen gick inte heller den hem, eftersom jag inte hittat så mycket information om denna.

Text Foto Teckningar: Agneta Östlund